Jag och min sons far har en tradition. Inte så gammal tradition men ändå en tradition.

Det finns en utkiksplats på Orust och varje gång när vi kör förbi åt ena hållet så kör vi in och springer ur bilen tar ett kort, springer in igen och jämför vem som fick finast bild.

Tyvärr förlorar jag nästan varje gång.. vilket stör mig eftersom jag är en bättre fotograf 🙈 (faktiskt inte bara enligt mig utan han med🤣). Men får verkligen inte till det.

Sen beställde jag hem ett självtest då jag förstått att d-vitamin nivåerna kan vara kassa när man har graves. Vilket det även visade, tunt tunt tunt men ack ett streck så behöver boka tid för nya prover.

Idag kommer syster hem! Och vi ska shoppa lite (allt hon tänker på nu 🙈, å jag och Jase hatar shopping..) men vi får stå ut idag för hennes skull!

Sen ikväll blir det majbrasa å sång! (Kanske inte kommer sjunga jättemycket🤣) men eld blir det! 🔥

#foto #tradition #dvitamin #majbrasa

Fick covid i början på februari, lite feber, ont i halsen, luftrören, migrän.. ja det vanliga.

Efteråt fick jag en kylande känsla i mina lungor varje gång ansträngde mig. Å då kunde ansträngningen vara att gå upp och ner i trappan.. det håll i sig i några veckor.

Sen började jag märka att min puls skena, jag fick ofta hjärtklappning och blev andfådd. Jag började titta på min klocka och mäta pulsen och vanligtvis låg min genomsnitts puls omkring 160-180. Mina andra symptom var att jag var extremt darrig i mina händer, ibland hela kroppen, min energi var låg och jag orkade inget, men tankarna snurrade om allt jag egentligen behövde göra.

Tänkte att detta var post-covid, men ville ändå kolla upp så det inte var något annat. Så ringde vårdcentralen och de beställde provtagning. Jag fick även träffa fys-rehab och kollade syresättningen. Dessa prover kom tillbaka bra.

I början av april så rusade min puls igen, nu till över 200 och det höll i sig längre än vanligt. Jag ringde återigen till vc som sa att jag skulle komma in på ytterligare provtagning.

Jag åkte in och de tog prover samt ekg.

Efter helgen fick jag mina provsvar som visade att mitt tsh var långt under refernsvärdet plus att mina t3 och t4 var långt över det man ska ha.

Jag började googla och förstod att jag har problem med min sköldkörtel.

Läkaren ringde och önskade att jag tog ytterligare ett prov. Åkte in, och efter några dagar kom svaret. Mina trak-värden bekräftade att jag hade graves sjukdom.

Efter ytterligare några dagar träffade jag läkaren som remitterade mig till sjukhuset.

Sjukhuset önskade fler prover, som jag fick åka in och fixa och därefter träffade jag läkaren.

Nu har jag precis påbörjat min behandling. Först ska jag blockera produktionen av hormonerna och efter 10 dagar ska jag sätta in syntetiska hormoner.

Att få graves är verkligen inga positiva nyheter, vanligtvis (OM) man blir friskförklarad så tar det lång tid. Första behandlingen kan hålla på 12-18 månader! Och det är heller inte säkert att alla symptom försvinner trots att kroppen har normala värden.

Pulsen har gått ner, tack vare att jag äter betablockerare, men det som jag kämpar med just nu är mitt humör och ångest.

Tror aldrig jag upplevt denna ilska som kan komma som en käftsmäll, och ångest över precis allt som jag borde gjort men inte orkat.

Men en dag i taget och man kan såklart få såå mycket värre sjukdomar än graves, men graves är min verklighet.

Å ja, jag är en sån person som har en dosett nu.

#graves
#hormoner
#sjukdom
#me

Strax innan jul kom denna lille hem till mig! Han är en omplaceringshund med allt vad det innebär.

Jag visste att han bitit innan och var jätterädd (gömde sig gärna under allt han kom åt, å han väger bara 1,9 kg, så han kommer åt lite varstans).

Han hugg mig ganska så illa i fingret första kvällen. Skulle ta ut honom från bilen, vilket han inte accepterade.. men sen dess har han inte försökt. Lite värre är det för min son..

Kai som vi döpt voven till är en blandning mellan chihuahua och schipperke vilket innebär att han har väldigt mycket vall i sig, så många gånger när min son springer iväg vill Kai få in honom till mig igen. Som tur är, är min son tuff och säger till och är totalt orädd för honom.

När jag fick honom vågade han inget. Å då menar jag INGENTING. Men nu efter några månader så tror han att han är herren på täppan här hemma! (dock bara i miljöer han känner till). Å vill såklart att han ska känna sig trygg överallt. Så mitt nästa steg i vår träning var självklart, brukshundsklubben!

Alla tittar på mig att det är hopplöst men jag ger mig inte så lätt!

Så möt kai (antagligen) världens minsta brukshund!

#dog #träning #chihuahua #hund #familj